Foglossning. Smaka på det ordet. Foglossning.Låter inte så bra, nej. Fogar vill man ju aldrig ska släppa eller spricka. Och visst är det självklart att jag ska lyckas drabbas av detta mindre fantastiska fenomen! Är i vecka19 nu och har redan haft problem i 3 veckor. Först lite ont i höften bara. Nu en fysik som en gammal tant som väntar på att få en höfttransplantation. 

 

Och för er som inte vet vad foglossning är för något, så är det när höften mer eller mindre försöker expandera sig så att själva förlossningen ska gå lättare. Finns 3 fogar. 2st bak typ i jämnhöjd med "smilegroparna" och 1 längst ner i bäckenbenet. Alla kan drabbas av detta. Många med bara lite smärta. Andra med såna otroliga smärtor att dom måste sjukskrivas och i värsta fall gå med kryckor eller sitta i rullstol.

S.J.Ä.L.V.K.L.A.R.T så ska jag lyckas dra på mig detta! Och så tidigt dessutom.  Har ju iof ryggproblem sen tidigare och det kan tydligen vara en orsak.

Vad som började med lite ont bak i höften. Typ mensvärk smärta i ena "smilegropen" har nu eskalerat till mer eller mindre konstant ont. Går som en anka med för korta ben bara för att det gör ont att ta långa hårda steg. Halvsmyger typ nu. Kan inte stå still längre stunder. Då börjar det skrika bak i höfterna och det känns som om min svanskota försöker svanka/böja sig uppåt. Har dom senaste dagarna haft träningsvärks-liknande smärtor i innerlår och ibland vader. Vad nu det ska bero på? Min gångstil kanske överanstränger resten av benen?

   Ibland när jag går så känns det som om någon kör en kniv i höften på mig. Detta får mig att nästan falla ihop då knäet viker sig. Och dom som känner mig sen länge vet att mina knän lätt viker sig för minsta lilla. Sååå, att jag någon gång kommer hamna i backen känns oundvikligt. Se till att ha en filmkamera redo för det lär väl se jävligt dumt ut.

   Har jag suttit länge och reser mig upp är det inte säkert att jag ens kan räta ut höfterna utan måste gå lätt framåtböjt en stund. Måste även parera och känna efter vilket ben som det finns "kraft" i för att ta ett steg och orka hålla emot. Ställa sig på ett ben är en tankeprocess om vars balans och styrka finns. När jag reser mig upp känns det även som om något blivit mer eller mindre upptryckt i magen på mig som nu faller ner en bit av själva tyngdlagen. Skitkonstig känsla! 

   Sovning är också ganska spännande. Då jag inte längre verkar äga kraften att vrida på mig i sängen smidigt, så måste jag böja upp ena benet och ställa ner foten, lyfta hela rumpan från sängen och då kunna vrida på mig. Vissa sovställningar funkar bättre än ändra. Men från rygg till sidan är värst.

   Böja sig ned/sätta sig på huk och sen resa sig upp, lyfta nånting från en låg höjd eller bära tungt kommer inom en snar framtid vara ett minne blott känner jag. Inte för att vara bitter men smärtan gör det ibland svårt att se något ljus i tunneln.

 

Har iaf bokat en tid med en sjukgymnast så får vi se vad hon rekomenderar framöver. Men vill verkligen inte sjukskrivas! Inte än iaf. Vad tusan ska jag göra hemma i 5 månader, för att sen vara hemma i ytterligare 1-1½år. Kommer börja klättra på väggarna och prata konstigt med mig själv...

 

Tänkte ni ville veta! Nu ska jag göra mig redo för att åka och simma med min preggovän!