Idag skulle jag egentligen ha åkt iväg för att bygga. 8 veckor skulle jag ha varit borta. Meeeen då det blev som det blev nu med en kommande familjemedlem så ringde jag och sa av mig byggjobben för hösten. Nog för att jag storleksmässigt säkert skulle kunnat bygga. Har ju knappt någon mage. Men då man aldrig vet i förväg hur man kommer att må kändes det dumt att chansa. Ringde cheferna redan i början på augusti då dom kommit tillbaka från sina semestrar. Vid det tillfället mådde jag ju forfarande superdupermega illa hela tiden. Hade bygget startat då hade jag aldrig kunnat åka pga av illamåendet. Men då det var en månad kvar innan mina byggen skulle starta och jag skulle faktiskt vara i både 5 o 6 månaden medans jag var borta så det var ju omöjligt att säga hur stor man skulle ha hunnit blivit tills dess eller bli under själva tiden. Dessutom startar rutinkollerna hos barnmorskan snart och då är det ju också väldigt dumt att vara i södraste sverige och hänga.

   Nu med facit i handen så har jag aboslut gjort rätt val, fasten det tar emot i mitt hjärta och jag vill inget hellre än att få åka. Men med dessa foglossningar hade jag ju ALDRIG klarat av ett byggarbete! Och det känns inte rätt heller mot kollegorna att inte vara i sitt fulla fysiska bruk. Att typ måste tvinga andra att hjälpa med sånt som vanligtvis inte skulle vara nått problem. Sen att jag nu även kommer att missa min egna butiksrenovering får man typ att bryta ihop! Jag som verkligen ville få renovera och snygga till hembutiken och såg fram emot det! Nu kommer jag med största sannolikhet missa det då jag kommer vara mammaledig ett bra tag framöver.

Ödets ironi...