De var nämligen begravning för Johan i torsdags. Var en jättevacker cermoni, men ack så tung och jobbig att vara på. En vacker vit kista stod längst fram med en massa blommor på sig. De var säkert 60 pers i kyrkan vilket känns väldigt kul (kanske fel ordval) att så många ville ta farväl av Johan.

Men även om de bara hade varit 2 pers som 200 pers så var de fortfarnde sjukt jobbigt att sitta där. Tårarna började rinna nästan så fort man klev innan för kyrktröskeln. Och jobbigast var att se Johans familj och speciellt hans flickvänn Frida. Kan knappt tänka mig hur de känns att förlora någon man älskar så mycket.

Finns verkligen inget man kan göra mer än försöka trösta henne och hans familj. Och Frida är en sån fin och stark människa i allt detta jobbiga. Jag beundrar henne verkligen. Och jag hoppas hon vill komma och hälsa på nån gång. Finns många här som nog skulle ta emot henne med öppna armar.

Men jag har fortfarande svårt att tänka mig att Johan faktiskt låg i den där kistan. De kändes mest bara som om vi tittade på en vit tom låda. Och sen när vi besökta graven kändes de som om vi bara tittade på ett jordhög med blommor på. Kan verkligen inte få in att den där vita lådan ligger där nergrävd och ännu mindre att Johan ligger i den! De går verkligen inte!

Fredagen vare dags för lite gravöl och middag med Robins killkompisar + flickvänner. Blev en hel del minnen berättade och en hel del skratt.

Väldigt roligt också att Johans familj och Frida med sin familj gjorde oss sällskap senare på kvällen. Dom behövde nog kanske få höra lite historier och få vara runt folk som verkligen älskade och kommer sakna Johan, men i en annan miljö än just i kyrkan.

Vila i Frid Johan!

Och Frida, kom och hälsa på snart!