1 månad kvar idag. EN JÄVLA MÅNAD! That's nothing! Sen är det beräknad förlossning!!! Visst mycket kan hända på denna månad. Antigen kommer bebisen för tidigt eller så går vi över och då är det ju mer än en månad kvar. Men just nu känns det bara så himla sjukt! Jag har ju inte ens fattat innebörden av det här än och nu är vi fasen på upploppet. Och ska jag tro på min magkänsla så tror jag att bebisen kommer att komma tidigare. Don't know why riktigt men jag tror det kommer ske i slutet på januari. Robin tror mitten. Men alla andra vill ha det till att jag kommer att gå över med 1-2 veckor. Vilket i sig är normalt för en förstföderska, men min magkänsla säger nått helt annat. Hursomhelst lär vi ju märka när det blir av. Så håll ut! Inte länge kvar nu!

 

Börjar däremot få lite separationsångest för bulan. Don't get me wrong, jag vill inget hellre än att kunna få sova på mage och ha på mig mina kläder eller kunna röra mig obehindrat utan att stånka som en fet pensionär. Men när ungen är ute så försvinner ju den här känslan att det är "Vi". Då blir det mer "Jag och Du". Då försvinner ju småbuffarna/ninjaslagen man kan få, som för det mesta bara är mysigt (andra gånger smärtsamt och irriterande) Man behöver aldrig känna sig ensam som min kollega så vackert sa. Men istället så kommer ju en helt annan, säkert bättre, relation att växa fram och allt jag är rädd att förlora kommer att komma igen men på ett annat sätt bara. I form av en liten människa vill säga! En söt och snäll liten människa