Mjölkstockning.  Ännu ett sånt där charmigt nytt ord man fått lära sig i livet som mamma. Man hör ju på bara ordets andra del, -stockning, hur smärtsamt det är/kan vara. Och självklart verkar jag ha en naturlig fallhet för att drabbas av detta fenomen för minsta lilla.

   Och för er som inte är bekanta med detta ord så är det, låt oss förenkla det och kalla det en propp i mjölk-kanalerna i bröstet som gör att man får en ond knöl, rodnad kan bildas och i värsta fall får man hög feber. Man får det här om man tex haft för långt mellan amningstillfällena eller av Att brösten utsätts för kyla. 

Man blir då av med detta genom att amma ofta, börja på det onda bröstet, hålla bröstet varmt, massera och pumpa ur ordentligt. Ett helt projekt alltså!

 

Och som sagt, jag drabbas tyvärr lite för lätt av det här men tack och lov sällan allvarligt. Första gången var bara 5 dagar efter förlossningen. Den gången var nog den värsta då hela ena sidan av ena bröstet blev stenhårt och minsta beröring gjorde ont.  Den gången berodde det på för långt mellan amningen. Även denna jag drabbats av nu. Vaknade med ont i bröstet. Men Tilde sov ju så bra, så varför väcka henne? Hmm I know a good reason...

Vanligtvis är det kyla som slår ut mina kanaler. Oftast är det samma bröst också. Klena jävel. Men då det för det mesta bara är ömt och jag kämpar på med tätare amning och massering så brukar det gå över efter 1-2 dagar. Och jag hoppas att jag med tiden, ju mer rutinerad jag blir, ska slippa drabbas av sånt här. Men det är ju min vanliga tur att lyckas drabbas av typ allt